BENGT-ÅKE, EN PAPPA BERÄTTAR OM KAMPEN FÖR SITT BARN.

Pappan berättar med sina egna ord.

Efter många bestämde jag mig för att skaffa barn, jag hade länge varit emot det. Efter hand som åren går så ändrar man ju sig, och jag träffade en kvinna, och hon blev gravid efter en tid. Jag gladdes väldigt mycket åt detta, och speciellt åt att varje gång jag la handen på mammans mage så sparkade det ofödda barnet på  min hand, det är något jag minns väldigt speciellt. Den 24 september 1996 så föddes Jennifer efter ett helt dygns förlossningsarbete. Jag var med under hela förlossningen och var minst lika slut som mamman. När flickan var född så fick jag en chock för hon andades inte när hon kom ut. 

Bengt-Åke och nyfödda Jennifer september 1996

Det tog närmare ett  par minuter innan de fick igång andningen och allt annat började fungera. Personalen på BB jobbade väldigt professionellt så jag hann inte bli rädd. Sedan somnade jag lyckligt och sov 6 timmar inne på BB och dagen efter var jag och hämtade mamman, och tog hem henne och våran lilla dotter.

Jag jobbade 6-7 dagar i veckan, ca 14-18 timmar om dygnet och mamman gick i skolan 4 timmar 4 dagar i veckan. Mamman var inte ansluten till Försäkringskassan i Sverige, så vi bestämde att jag skulle vara hemma första året och ta ut föräldraledigheten, och mamman skulle gå tillbaka i skolan så fort hon orkade. Detta gjorde hon efter någon månad, men eftersom mamman fick en förlossningspsykos, så uppstod det en del problem efter förlossningen,.  Mamman ville inte över huvud taget ta hand om Jennifer, så hon lämnade över barnet så mycket som möjligt till mig. Hon ville inte ge henne mat om nätterna, utan hon pumpade ut mjölk, så jag fick gå upp och ge henne den utpumpade mjölken. Efter två och en halv månad så var hon inte intresserad av att amma längre, vilket innebar att jag fick stå och koka in storkok på mat, och frysa in i småportioner till barnet. Flickan ville inte äta välling, utan hon ville ha riktig mat redan då.

Det blev också diskussioner om vi skulle använda Pampers eller tygblöjor, men jag som är miljötänkande gav mig inte, så det blev tygblöjor eftersom det var jag också skulle vara hemma och sköta barnet. Använder man vanliga blöjor blir normalt ett ton sopor under blöjtiden ,och blöjorna kostar dessutom väldigt mycket pengar, så det blir klart billigare med tygblöjor.

Bengt-Åke och Jennifer februari 1997

Jag skötte all kontakt med vårdcentralen under hela hennes uppväxt och gick med henne på öppen förskola. Jag var ut och tog promenader med henne varje dag. Jag hade långa diskussioner både med min mor och min syster om hur vi skulle få mamman att ta mera ansvar, och visa mer intresse för vår lilla dotter. Men det gick inte. Jag fick veta att detta skulle gå över, när mamman kommit över förlossningspsykosen.

Ett tag var det aktuellt att flickan skulle läggas in på sjukhus en hel vecka, bara för att jag skulle få lov att sova. Flickan vaknade var 20e minut, hon sov inte en enda hel natt. Mamman ville inte gå upp och ta henne utan jag fick ta det. Till slut var jag så trött att det blev åter tal om att lägga in henne på sjukhus, men då kom min gamla mor, som var svårt cancersjuk,  till min hjälp ett par dygn, bara för att jag skulle få lov att sova.

I maj-juni året därpå, var flickan ca 9 månader. Mamman skulle ha sommarlov, och jag skulle ge mig ut och arbeta igen och köra lastbil på kontinenten. Det enda jag fick höra från mamman var en massa klagomål att hon inte orkade med barnet, för hon var så jobbig. Jag har aldrig tyckt att flickan var jobbig, vi har alltid haft så bra kontakt och det fungerar väldigt bra mellan oss.

Jag minns speciellt en gång, när jag var utomlands, och flickan fick falsk krupp. Hon höll på att dö därför att hon inte fick luft. Mamman vågade inte köra in till sjukhuset i Malmö för hon var mörkrädd, så min syster fick åka från Malmö till Svedala, ca 18 km, för att hämta flickan och se till att hon fick sjukhusvård. Det var väldigt nära att hon dog den gången, har jag fått reda på, och mamman blev utskälld av sköterskan inne på mottagningen därför att hon inte själv kommit tidigare.

Jag beslutade att jag måste börja jobba hemma. Jan insåg att jag måste vara hemma varje natt för att ta hand om min lilla flicka. Jag vågade inte lämna henne ensam med mamman. Jag startade ett eget mindre företag som gjorde att jag själv kunde bestämma mina arbetstider, jag kunde vara hemma mycket och ta med henne när jag jobbade. På helgerna så var det jag som tog

Bengt-Åke och Jennifer juni 1997

hand om henne, hon var med ute när jag tvättade bilen. Hon älskade att tvätta bilen, vi klippte gräsmattan och skötte trädgården. Hon satt på min mage i sin bärsele.

Överallt jag gick så bar jag med henne och det var en lycklig liten flicka. Jag kom ju hem relativt tidigt på dagen, och för det mesta så var det jag som hämtade henne på dagis eller hos dagmamman. Jag kom hem, lagade mat, hade maten färdig till mamman kom hem, och 90% av gångerna var det jag som stoppade flickan i säng, för mamman var fortfarande inte intresserad av barnet.

När flickan var nästan fyra år, år 2000, så bestämdes det att vi skulle skiljas. Då sa mamman att eftersom det var jag som har haft hand om henne mest, och flickan ville vara hos mig, så skulle hon få lov att bo hos mig. Mamman sade att Jennifer skulle vara skriven hos mig, och mamman skulle ha umgänge. Lite senare kom det ett underligt krav på att jag skulle betala 250 000 kronor, annars så skulle jag inte få ha flickan. Jag fann ingen anledning att betala dessa pengar, det var ju ren utpressning. Då startade ’helvetet’.

Av någon anledning blev jag kallad till dagmamman, och jag misstänkte att det var något skumt. Jag tog med min syster, därför att jag ville ha vittnen på plats. Min syster blev stoppad i dörren, hon fick inte lov att komma in, för dagmamman och de andra som var där ville inte ha några vittnen. När jag kom in så satt dagmamman där, dagmammans chef och kommunkuratorn. Dom försökte tvinga mig skriva ett papper vilka tider som flickan skulle vara hos mamman, och när jag skulle ha henne. Detta trots att det var bestämt tid för samarbetssamtal på socialförvaltningen, vilket arrangeras när föräldrarna inte kan komma överens.

Det var dock, som de högre cheferna för rektorsområdet uttryckte sig, inte förenligt med dagmammans arbetsuppgifter att försöka tvinga pappan eller någon annan att försöka skriva på något papper. Nästa steg blev att jag blev helt utestängd ifrån dagmamman.

Bengt-Åke och Jennifer September 1997

Jag hade tidigare varit med på utflykter, i djurparken och hjälpt till med alla dagbarnen. Jag hade kommit på dagen och gått som jag ville. Varit med på lekplatsen och lekt med flickan och de andra barnen. Helt plötsligt var jag utestängd från detta, jag fick inte lov att komma dit längre. Och dagmamman var oerhört partisk. Det framkom senare i en rapport från barnpsykiatriska, att dom högre cheferna för dagmamman har ringt in dit, och undrat vad de skall göra åt dagmammans partiskhet. Barnpsykiatriska rekommenderade att dom snarast skulle flytta flickan till dagis. Men socialförvaltningen stoppade detta. Någon motivering fick jag aldrig för detta.

Den dagen mamman flyttade ut med flickan hände något. Plötsligt blev det väldigt bråttom att mamman skulle flytta. Jag fick ordna  en barnvakt till flickan medan jag flyttade mammans möbler. Då sa flickan helt lugnt till barnvakten att – ”nu ska pappa och jag bo här, mamma ska bo på något annat ställe. Jag vill vara hos pappa”. Sedan somnade hon tryggt.

Vi var senare på samarbetssamtal på socialförvaltningen och vi kom en liten bit på vägen. Men mamman var inte nöjd med detta, det gick inte fort nog. Hon lade in en ansökan till tingsrätten om ensamt umgänge med barnet. Anledningen till detta var till stor del att jag inte ville betala 250 000 kronor till henne. Då plötsligt vägrade mamman också att gå på samarbetssamtal.

Tingsrätten tog ifrån mig hela umgängesrätten med mitt barn. Helt utan motivering. Det står i lagen att barnet ska vara kvar i sin ursprungliga miljö, men mamman flyttade 2 mil ifrån där vi bodde. Hon skaffade en liten etta, och när flickan skulle flytta till henne hade hon inte ens skaffat säng till barnet. Hon fick ändå hela umgänget, utan motivering. Enligt lagen är de som bestämt detta skyldiga att motivera sina beslut.

Det förhandlades fram på socialförvaltningen att det skulle bli växelvis boende. Efter 30-40 hotsamtal om dagen i flera veckors tid från mammans sida, samtidigt som de tog umgänget ifrån mig, plus att jag blev nedtryckt av socialförvaltningen, resulterade i ett självmordsförsök från min sida. Vi fick då igång ett växelvis boende. Flickan klagade jämt och ständigt på saker och ting som hände när hon var hos mamman och var så ledsen över att hon inte fick vara mer hos sin pappa.

Vid samtalet på socialförvaltningen så bestämdes att en kontaktperson sköta kontakterna mellan mamman och mig, för att jag skulle få vara ifred för mammans ständiga trakasserier.

Fram på våren framförs det från mamman via kontaktpersonen att betalar inte jag 250 000 kronor så ska det växelvisa boendet upphöra, och hon ska ta vårdnaden ifrån mig.  Samtidigt gjorde en av dagmammorna revolt mot de andra tre dagmammorna. En av dagmammorna frågade mig om jag visste att en annan av dagmammorna, som också kände en som också jobbar i barnomsorgen och som bor på samma gata, satt och skrev ner vem som kommer och går hemma hos dig, vilka tidpunkter, man eller kvinna. Sedan satt samtliga dagmammor och diskuterade detta och lämnade sedan uppgifterna vidare till mamman. Alltså rent spioneri. När jag diskuterade detta med socialassistenten ifråga, så tyckte hon att detta var okej, för att jag hade väl ingenting att dölja. Hon tyckte alltså att det var helt okej med detta spioneri.

Nu hade flickan blivit så pass dålig att hon behövde hjälp från barnpsykiatriska kliniken. Hon hade ett mycket stört beteende som accentuerade dagen innan hon skulle tillbaka till mamman. Detta beteende fortsatte hela veckan hon var hos mamman. Mamman var oerhört frustrerad av det som hände, och kunde inte hantera det.

Det beslutades att Jennifer skulle gå på barnpsykiatriska kliniken. Jag kontaktade barnpsykiatriska i Malmö, för jag hade en del kontakter där genom bekantas bekanta, och blev omedelbart erbjuden en tid.

För att man skulle kunna göra en så neutral bedömning som möjligt, ville jag inte prata med dem som skulle behandla Jennifer, detta för att bedömningen skulle bli helt opartisk.

Mamman och socialförvaltningen ville absolut att behandlingen skall göras i Trelleborg, trots att det hade varit mycket smidigare för alla parter att göra den i Malmö. Men i Malmö hade inte Svedala socialförvaltning kunnat styra fallet ifråga som de kunde göra om den las  i Trelleborg.

Pappa och Jennifer juni 1999.

Efter att jag på ett möte blivit beskylld av socialförvaltningen i Svedala för att inte alls vilja samarbeta, detta grundades på att jag ville gå i Malmö istället för Trelleborg, så beslutas det ändå till slut att vi skulle gå på barnpsykiatriska i Malmö, eftersom detta ju var mest praktiskt.

Vi åkte dit och barnpsykiatriska påpekade att  skulle de kunna behandla flickan så måste vi som föräldrar börja samarbeta. Jag sa då att jag har bara två krav, och det var att mamman skulle sluta hota mig. Hon skulle sluta förtala min gamle far som var döende när hon kom till Sverige för 8 år sedan. Hon spred ut ett rykte att min far hade haft sexuellt umgänge med mina syskon.

Barnpsykiatriska tyckte att mina krav var rimliga, men mammans svar var att även om dom tog barnet ifrån oss bägge två, så tänkte hon inte sluta med denna ryktesspridning.

Sedan kommer det ytterligare krav från mamman att jag skall betala henne pengar. Veckan efter ligger ärendet hos tingsrätten igen, då begär mamman att hela vårdnaden ska tas ifrån mig. Rättegången skulle äga rum måndagen före påskafton den 9e april år 2001. Jag kommer så väl ihåg det datumet. Jennifer, flickan,  hade suttit veckan innan och bestämt vilka släktingar hon skulle bjuda hem till sig till påsk.

Rättegången var på måndag förmiddag, jag bestämde då att jag skulle ta ledigt hela dagen från arbetet för då kunde Jennifer och jag gå och handla efter rättegången inför påsken.

Eftersom det var min vecka att ha Jennifer meddelar jag dagmamman att jag hämtar henne på förmiddagen.

När jag kom till dagmamman så får jag inte lov att hämta flickan, dagmammans chef också där. Jag sade att det var okej, men jag ville ha skriftligt på vem som var ansvarig för detta. Dagmammans chef sa att det kunde dom inte göra. Jag sade att antingen skulle jag ha skriftligt på att jag inte fick hämta henne, eller så skulle flickan komma med mig .

Bengt-Åke och Jennifer i Grekland juli 2000

Dom ringde då upp socialförvaltningen, och  socialförvaltningen sa till mig att dom tyckte inte att det var lämpligt att jag hämtade barnet, men dom kunde inte förbjuda mig att göra det. Jag bad dom ange på vilka grunder denna situation uppstått, jag bad dom skriva  ett papper om detta, samt skriva under  varför det inte var lämpligt att hämta henne. Men det ville dom inte göra.

Dessutom hade någon ringt till polisen, så när jag klädde på flickan kommer dom. När polisen informerats om läget blev han väldigt upprörd på vilket dagmamman m fl hade behandlat mig och undrade varför han över huvud taget hade tillkallats. Jag hade ju full laglig rätt att hämta flickan.

. 

När vi kom till rättegången så ville min advokat prata med mammans advokat, men han tyckte inte att vi hade någonting att prata om, för allt var ju redan klart. (!!) Jag blev väldigt fundersam över detta, men tänkte inte så mycket mer på det just då, jag var ju naturligtvis spänd inför rättegången. Men när domslutet kom och rättegången var över så förstod jag hur det hela gått till. Jag själv fick inte lov att säga mer än en och halv mening under hela rättegången, och min advokat blev avbruten hela tiden. Han sa att han hade aldrig varit med om något liknande. Det var ingen tvekan om att socialförvaltningen i Svedala hade gjort upp med tingsrätten i Trelleborg långt före rättegången.

Idag så förstår jag varför, det var ju att socialförvaltningen hade redan gjort upp med domaren i förväg. Och det framkommer senare i min berättelse också på vilka grunder. Efter det att överåklagaren i Malmö fått läsa igenom denna berättelse, så beslutade han att ta detta som en anmälan och skicka det till riksåklagaren för att utreda sambandet mellan socialförvaltningen i Svedala och tingsrätten i Trelleborg.

För mig känns detta som en upprättelse även dom troligtvis inte blir dömda för någonting

Bengt-Åke och Jennifer i Grekland juli 2000

Under tiden jag var på rättegång så berättade flickan gråtande för tre vuxna personer, att mamma hade sagt att hon inte skulle få vara hos pappa mer, och hon grät oavbrutet. Jag kom tillbaka, men flickan var otröstlig. Redan efter en timme så fick jag domslutet. Motiveringen till varför man tagit ifrån mig vårdnaden var att jag hade vägrat att gå på barnpsykiatriska med flickan. Trots att jag kunde visa upp tidsbeställningen och kvittot på att jag har betalt patientavgiften och varit på barnpsykiatriska i Malmö.

Jag hade i detta läge blivit lovad ett möte med socialchefen, eller ordförande i socialnämnden, en politiker. Men han ignorerade mig fullständigt. Jag åkte i min förtvivlan dit för att få prata med honom, och hotade att tända eld på mig själv. Men dom bara skrattade åt mig. Dom brydde sig tydligen inte om huruvida Jennifer hade en pappa eller inte.

Generella regler säger att man ska inte ha sitt barn hos dagmamma eller på daghem om man är ledig. Nu utsattes jag för ännu värre terror från dagmamman. Hon stod med tidtagaruret i handen och även om jag slutade en timme tidigare än bestämd hämttid, jag blev alltså ledig, så fick jag ändå inte lov att hämta flickan. Jag fick inte lov att komma och deltaga i verksamheten. Jag fick inga verksamhetsberättelser längre vad dom gjorde inom verksamheten. Dom utestängde mig totalt. En psykisk terror som var outhärdlig. I samma veva lyckas mamman få igång en paragraf 50 utredning, det innebar om jag över huvud taget skulle få träffa Jennifer utan en kontaktperson längre. En kommentar från mamman när hon fick hela umgängesrätten var, att det spelade ingen roll för henne att Jennifer ville vara hos sin pappa – hennes kommentar var bara –” Jennifer får väl anpassa sig till mig”. Det tycker jag är oerhört grymt emot ett barn. Det är väl inte barnen som ska anpassa sig, det är väl vi vuxna som ska anpassa oss.

Vi var nu framme i maj-juni månad. Jennifer hade gått hos barnpsykiatriska i Malmö sedan i början av april. Barnpsykiatriska sa att dom förstod inte besluten i rätten att mamman skulle ha hela vårdnaden, det borde vara jag som hade vårdnaden om Jennifer, och även jag som hade boendet. Dessutom så hade dom konstaterat att mamman var i behov av hjälp och vård. Dom erbjöd henne hjälp men hon vägrade. Hon vägrade att över huvud taget samarbeta med barnpsykiatriska i Malmö. Barnpsykiatriska i Malmö föreslog att vi gemensamt skulle gå och göra någonting med Jennifer. Vi behövde inte prata med varandra det viktigaste var att vi gjorde någonting gemensamt för att visa Jennifer att vi kunde sitta i samma lokal.

Det kom en cirkus till staden, jag erbjöd mig att betala biljetterna, och vi skulle gå dit med Jennifer gemensamt bara för att Jennifer skulle få ha det bra. Mamman avvisade detta. När hon fick igång en paragraf 50 utredning på socialförvaltningen så gick hon och sa till socialförvaltningen att jag har gjort detta i syfte för att göra det bra mellan mamman och mig igen. Hon ljög alltså socialförvaltningen rakt upp i ansiktet.

Bengt-Åke och Jennifer på skidor vintern 2002

Då berättade jag för socialförvaltningen att det var ju barnpsykiatriskas förslag för att göra det bra för Jennifer, där sitter även avdelningschefen, och hon sade till mig – ”hur i helvete kan du över huvud taget göra något så dumt att du över huvud taget lyssnar på barnpsykiatriska”.

Jag hade nu hållit på och kämpat för att få semesterumgänget med Jennifer, att få lov att få åka iväg på semester med henne, men då sade socialförvaltningen till mig; - ”Du ska över huvud taget inte fundera över att ha semesterumgänge med Jennifer på flera år framåt”.

Dom fullständigt tryckte ner mig. Så också socialutredarna. Dessutom sade socialutredarna till mig att jag är mindre värd än var mamman är, för jag är inte en mamma.

Mamman är alltid viktigast för barnet. Jag undrade; var står det i lagen? Ingenstans svarade dom, det är vi som tycker det….

Jag hade även med en person med mig som hade suttit och granskat utredningen som kommunen och statliga verk hade gjort, plus att hon själv gjort tre utredningar på regeringsuppdrag under sin yrkesverksamma tid. Alltså en kompetent person. Hon satt med under ett möte med socialförvaltningen och hon sade om detta möte  – ”det här är ju fruktansvärt”. Utredarna ställde frågorna på ett sånt sätt att det finns bara ett svar,  det svar som dom vill ha. Dom hade ju redan bestämt sig, sa hon.

Sedan kom socialförvaltningens vårdnadsutredning, jag fick den för påseende, sedan skulle jag göra anmärkningar om jag tyckte att det är något fel i utredningen. Jag påtalade skriftligen att det fanns en hel del fel i vårdnadsutredningen, men eftersom min advokat var på semester så bad jag om 14 dagars respit. Då fick jag till svar att det gick inte, för dom har redan lämnat in vårdnadsutredningen.

Jag hade alltså inte ens möjlighet att rätta felen.

Socialförvaltningen är skyldig att höra de personer som jag ansåg hade något att tillföra utredningen.  Hennes advokat faxar in till socialförvaltningen och säger att han vill inte att dom skulle höra dessa personer. Så  socialförvaltningen delgav mig, att dom tänkte inte  höra dessa personer.

Detta fick jag senare veta att det är olagligt. Min jurist hade även skrivit in till socialnämnden och begärt att få dem utbytta  för att dom är partiska, Det fastslås också i tingsrätten i Trelleborg. Utan någon motivering med utgångspunkt från barnets bästa, vilket de är skyldiga till enligt lagen.

Jag blir nu utsatt för en riktig terror . Jag får inte kläder tillräckligt av mamman, de är mest sönder och ska jag citera flickan när vi packade upp kläderna så sa hon ledset–” mamma skickade bara skitkläder med  mig”.  Jag hade inte kommenterat detta alls för henne – men hon  var mycket ledsen. Men sedan sa hon – men pappa, du köper ju kläder till mig.

Hon var så jätteglad för dom stunderna vi hade. En eftermiddag då jag var hemma så kom hon gående med sin cykel, mamman stod lite längre bort på gatan – ”pappa, kan du laga min cykel, den är trasig”. ”Visst kan jag det”, sa jag. Så stod hon och tittade på mig och jag sa – ”vill  du gå in till dina leksaker en stund”. Ja det ville hon. ”Gå du in så fixar jag cykeln”, sa jag. Hon satt och lekte med sina saker, så frågade jag – ”skulle du vilja stanna en stund?” -  ”Ja pappa”, sa hon och lyste upp i hela ansiktet. Så sa jag – ”gå bort till mamma och säg att hon behöver inte prata med mig, men jag sätter på en kopp kaffe så får du leka en stund”. Så kommer flickan tillbaka, - ”mamma sa nej, men jag får lov att stanna lite, lite till”, sa hon.

Hon lekte med sina saker på sitt rum så jag hade inte hjärta och skicka tillbaka henne, så jag sa till henne – ”gå och säg till mamma att du kan få lov att stanna här till ikväll eller så kan du få sova här”. Hon sprang glad till sin mamma, så hör jag plötsligt flickan skriker så det hörs över hela gatan – ”jag vill vara hos min pappa, mamma, jag vill vara hos min pappa”, och hon gråter. Jag vet inte vad som hände men så kommer mamman bärande med henne tillbaka och då har flickan slagit upp ett stort hål på knäet. Sen får hon lov att stanna hos sin  pappa.

Barnpsykiatriska har sagt till mig att mamman gör allt för att bryta den fina kontakten vi två har. Nu är vi framme vid jul 2002, och terrorn från mamman och socialförvaltningen fortsätter. Jag har även nämnt för socialförvaltningen vad våran husläkare sa – ”hur i helskotta kan dom ge mamman umgänget, hon kan ju inte ta hand om barn. Be tingsrätten lyfta min tystnadsplikt så ska jag gå upp och vittna”. Efter det jag hade berättat detta för socialförvaltningen så vill över huvud taget inte läkaren diskutera Jennifer med mig. Jag förstår att han blivit hotad och belagd med munkavle.

Hennes advokat smutskastar mina vänner och bekanta i inlagor till tingsrätten, han skriver rent ut att han har  koll på hur ofta de kommer på besök hos mig. Så jag förstår ju att spionaget fortsätter mot mig. Vem som kommer och går. Trots att jag har anmält det till de högsta cheferna inom barnomsorgen och skolan. Jag trycks hela tiden ner av socialförvaltningen och behandlas väldigt illa. Detta utvecklar en stressallergi hos mig som gör att jag river sönder skinnet så att det blöder. Jag får svårt att sova om nätterna. Jag tänker bara på den här lilla flickan som gråtande var kväll då jag ska lämna henne till mamman frågar – ”måste jag till mamma, måste jag till mamma, jag vill vara hos dig pappa”.

Ett uttryck för att hon inte har någon känsla för sin mamma  blev det när jag och min syster lekte kurragömma med henne i trädgården, hon kunde inte hitta mig, så gick hon bort till min syster och sa allvarligt – ”om vi inte hittar pappa vill du bli min mamma då?”

Min syster har alltid varit väldigt viktig för flickan. Hon har träffat henne minst var 14e dag under hela hennes uppväxt. Nu vägrar både mamman och socialförvaltningen att min syster har någon som helst

Jennifer i Thailand juni 2002                          

kontakt med min dotter. Jennifer gick på simskola varje vecka. Hon ville även gå och rida, hon älskade detta,  och hon hade talang för detta enligt ridskolan. För att man ska få någon kontinuitet i inlärningen bör man gå minst en gång i veckan, men mamman vägrade gå med på detta, trots rekommendationer och övertalningsförsök från barnpsykiatriska kliniken.

Barnpsykiatriska kliniken och jag  till och med erbjuder att hon ska få gå varje helg med mamman  på simhallen och jag går varje helg med henne till ridskolan. Men hon förvägras detta. Den lilla flickan hon blir ledsen och gråter för att hon inte får lov att gå och rida.

Strax innan vi ska upp i hovrätten så skickar hennes advokat ett brev till mig där det står att om jag inte slutar inte med att svartmåla mamman och diskutera mammans problem på barnspykiatriska kliniken, så ska dom ta umgänget ifrån mig.

Trots att det bara är en månad till tills det ska upp i hovrätten så skriver hennes advokat in till hovrätten att jag stör verksamheten inom barnomsorgen och att jag förtalar mamman inför barnet. Vid undersökning av mammans advokats vårdnadsrättegångar så skriver han i samtliga fall att pappan förtalar mamman inför barnet. Det tycks vara ett standardutlåtande som han jämt använder. Barnpsykiatriska skriver in och protesterar emot att dom ska minska umgänget mellan mig och min dotter. Det får absolut inte ske för flickans bästa skriver dom. Ändå så halverar rätten umgängestiden för mig. Jag ringer och frågar cheferna på barnomsorgen på vilket sätt stör jag verksamheten inom barnomsorgen – ”det har vi inte hört talas om”, säger dom.

Inför huvudförhandlingen till tingsrätten i Trelleborg , skrev barnpsykiatriska in till tingsrätten om hur tokigt det var att jag inte fick semesterumgänge med flickan. Barnpsykiatriska håller inte med om socialförvaltningens vårdnadsutredning.

Då ringer mammans advokat upp och hotar barnpsykiatriska för att dom har uttalat sig i rätten – dom är bara behandlande, inte utredande. Han tvingar dom att dra tillbaka utlåtandet till tingsrätten, han gör allt för att dölja alla som har en motsatt åsikt än vad han har.

I  april månad kommer det upp i hovrätten. Vi blir utskickade tre gånger och domaren ber mamman komma överens med mig om vårdnad och umgänge, men hon vägrar samarbeta. Då beslutar domaren att det finns ingen anledning att ta vårdnaden ifrån mig och han bestämmer nästan växelvis boende. Anledningen till att jag inte fick växelvis boende var att vi inte kunde samarbeta. Det var som att sparka mig i ansiktet, jag har gjort allt för att samarbeta både med barnpsykiatriska, socialförvaltningen och mamman. Men jag fick igenom min rätt till semesterumgänge med flickan.

I samma veva kallas Jennifer till förskola, för inskolning, samt föräldramöte . Allt detta går bara till mamman, inte till mig, jag får inte reda på något. Jag får reda på det via omvägar dagen innan. Jag diskuterar detta med barnpsykiatriska sista gången vi ska gå dit , då säger dom – tyvärr är Svedala kommun en sådan kommun, så du får räkna med detta i 9 år (grundskoletiden) framåt att bli diskriminerad för att du är pappa. Vi kan inte hjälpa dig, sa dom. Vi har försökt att samarbeta med socialförvaltningen och diskutera och försökt ta kontakt, men det går inte. Vi får inte mamman till att samarbeta så vi ger upp nu. Det finns inga utsikter. Men dom tillstyrker fortfarande att det borde vara jag som har boendet för flickans bästa.

Jag påtalar nu för dagmamman att flickan går och kissar väldigt ofta, så jag tycker att mamman bör ta henne till läkare för hon har fler dagar att göra det på eftersom flickan är mer hos henne, mamman vägrar. Flickan och jag åker på semester till Thailand, flickan är lycklig och glad. Efter en vecka så säger hon – ”snälla pappa, vi kan väl stanna här, jag vill inte tillbaka till mamma mera. Snälla”.

Flickan fortsätter att gå och kissa väldigt ofta, jag förstår ju att det är något som är väldigt fel. Jag tog henne inte flickan till läkare i Thailand eftersom läkarvården inte har så hög standard där, jag tyckte det var lämpligare att mamman tog flickan till läkare i Sverige när vi kom hem. Vi gjorde utflykter , gjorde massor med saker. En dag kom flickan till mig och sa – ”jag gör ju aldrig något med mamma, mamma hon bryr sig inte om mig”, hon var fruktansvärt ledsen. Det tar mig oerhört i hjärtat, och jag undrar varför ett barn behöva utsättas på detta viset.

Bengt-Åke och Jennifer i Thailand juni 2002

Innan jag åker på semester så skickar jag ett vänligt brev till mamman och säger, nu har jag fått tillbaka vårdnaden så nu vill jag diskutera hennes fritidsintressen, klädinköp, hur vi ska fördela hennes bidrag osv. Det svar jag får när jag kommer tillbaka, och detta gäller också mitt önskemål att hon ska ta flickan till läkare är, – ”det ska du ta och skita i hur jag sköter flickan, se domstolsutslaget, det är jag som bestämmer”, svarar mamman. Hon har alltså inte förstått vad delad vårdnad innebär. Jag vänder mig till socialförvaltningen och ber om hjälp, dom totalvägrar. Jag har även gjort en anmälan på att Jennifer har berättat för mig att hon har blivit biten av en hund i ansiktet, ett flertal gånger. Detta har hänt hos mammans väninna. Väninnans barn dom har hetsat hunden på henne. Barnpsykiatriska konstaterar också att det är hundbett som hon har i ansiktet. Socialförvaltningens utredning består av att dom säger till mamman att jag har anmält henne, sedan blir flickan bestraffad och hon kommer hem gråtande och berättar detta för mig att mamman har skällt ut henne för att hon har berättat för pappa, vad som händer när hon är hos mamman.

Hon berättar i samma veva att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp och bett mamman om hjälp, men mamman har inte hjälpt henne. I och för sig var det en minderårig flicka som gjorde dom här övergreppen, men flickan skämdes något oerhört och var rädd för att detta skulle fortsätta. Med allt detta i bagaget plus flickans vädjande blick så orkar inte jag längre. Jag bestämmer mig för att lämna landet.

Veckan innan jag ska åka så säger alla anhöriga – du kan inte svika flickan, du kan inte lämna henne, ta för Guds skull med henne, advokater och jurister som varit inblandade i ärendet tillstyrker detta, ingen nämnd och ingen glömd.

Jag säger att jag ska fråga flickan. När flickan kommer till mig, torsdagen innan midsommarafton så frågar jag flickan – ”Pappa orkar inte mer, vill du följa med pappa till Spanien, eller vill du stanna hos mamma. Du kommer att vara borta från kompisar en tid och du kommer inte att träffa mamma på ett tag”. Då sa flickan – ”jag vill inte träffa mamma, snälla pappa ta med mig”.

Midsommarafton så lämnade flickan och jag landet. Trots att resan var jobbig var flickan stark och tålmodig hela tiden. När jag behövde vila en stund så sa hon – ”pappa, jag sätter mig och ritar så kan du vila en stund”. Efter ett par timmar ropade hon på mig och sa – ”pappa, nu har jag tråkigt, nu kör vi igen”. Hon längtade att komma fram och hon undrade var i Spanien vi skulle bo någonstans. Hon pratade överhuvud taget inte ett enda ord om mamman.

Vi kom fram. Jag ordnade med bostad till oss. Kontaktade jurist, kontaktade två oberoende barnpsykologer för utredning, vilket socialförvaltningen och mamman hade stoppat hittills. Jag hade flickan i Spanien 5 underbara månader. Flickan hon sjöng för mig var dag och det märktes att hon trivdes, och vi gjorde så många saker tillsammans. Alla sa att det syntes på lång väg hur lycklig flickan var. Att hon mådde bra och att hon var välskött.

Barnpsykologerna är i sin utredning är väldigt förvånade över att hon över huvud taget inte vill ha någon som helst kontakt med sin mamma. Två oberoende psykologer arbetar för att hon ska skriva ett brev till mamman. Flickan vägrar och till slut säger psykologerna att vi kan inte tvinga henne att göra det, vi ska inte tvinga henne till något som hon inte vill.

Hon blir ombedd att rita på ett papper om sin familj. Hon ritade sig själv och hon ritade pappa. Då sade psykologen – ”har du inte fler i din familj?” -  ”Nej”, sade hon. Säkert inga fler? ”Jo Majvi, pappas syster. Den gamle tanten”, sade hon, och skrattade. ”Jaha, fler då?” -  ”Nja, det ska vara min extrafarmor”. Det är en äldre dam som flickan själv har bett ska vara extrafarmor med orden – ”min farmor är i himmelen, vill du vara farmor för mig?” Det tog extrafarmodern som en väldig ära och har agerat som en farmor för flickan, och ställt upp och tagit ett stort ansvar för henne. Ni idag förbjuder socialförvaltningen och mamman all kontakt med extrafarmodern.

 En gång när extrafarmodern var på en promenad passerade hon skolan. Hon stannade till, hälsade på Jennifer och pratade lite med henne. När mamman fick reda på detta polisanmälde hon extrafarmodern för ofredande. Vilket ledde till att åklagaren gjorde en stor utredning.

Flickan badade varje dag, jag lärde henne att simma. Om man tänker efter nu så finns det kanske anledning att förstå att flickan tog sina första steg tillsammans med mig.  Att det var jag som fick höra flickans första ord –” pappa”. Att hon lärde sig simma tillsammans med mig var på grund av att det var när hon vistades hos mig som hon kände sig trygg,.

 Mamman vägrade  även mig att låta mig gå till tandläkaren med henne, trots att flickan hade varit med sedan hon var 6 månader,  då jag hade varit på kontroller hos tandläkaren. Så hon hade ingen rädsla för tandläkaren när det var hennes tur att gå på kontroll. Flickan blev fruktansvärt ledsen när hon förvägrades detta. Men eftersom jag har väldigt god kontakt med tandläkaren så löste han det ändå. Han ordnade  så det blev tandläkarkontroll den dagen jag hade umgängesrätt. Då sade flickan på kvällen efter tandläkarbesöket  – ” men pappa, det var väl tur att det var din dag så att du kunde gå med mig till tandläkaren”. Varken mamman eller socialförvaltningen förstår att det är frågan om trygghet , och att hon känner trygghet hos sin pappa.

Socialförvaltningen hade även i sin utredning konstaterat att - om jag ska citera socialnämndens ordförande – att mamman kunde inte ta hand om sitt eget vardagliga liv, därför behöver hon en kontaktfamilj.  Psykologerna hade ju även konstaterat att hon var boarderliner  och behov av hjälp, ändå förordas det att hon ska ha ensam vårdnad. Alla tyckte att detta var mycket underligt med tanke på att de berömde mig  hur duktigt jag var på att ta hand om barnet, men ändå så skulle jag inte få ha henne.

Flickan hon började skolan i Spanien, och såg verkligen fram emot det. Fick nya klasskamrater. Hade rotat sig väldigt bra och var glad och lycklig. Det enda hon var rädd för var att mamman ska hitta henne.

Sedan kom tyvärr den dagen som vi alla bävade för . Jag blev kallad till skolan och skulle hämta flickan innan skoldagen var slut. Jag anade vad det var frågan om – och förstod att polisen skulle finnas på plats. Jag ringde min jurist, helt plötsligt hade jag inget stöd från honom längre. Juristen ville inte komma upp när jag behövde honom som bäst. Jag kunde inte svika min dotter, så att för min dotters skull så gick jag till skolan och visste samtidigt att jag skulle bli fängslad.

När jag kom till skolan så flickan slängde sig runt halsen på mig när hon förstod vad det var frågan om. Hon grät, och hon ville inte släppa mig. Polisen bände bort henne från min famn. Detta är olagligt för det står i lagen att det ska minst en socialassistent och en barnpsykolog med vid sådana här tillfällen. Det struntas i alla lagar när mamman ska ha sin rätt.

Jag lämnade över flickan i prästens  vård och sa – ”du får absolut inte lämna ut henne, det här reder upp sig på några dagar”. Flickan fick reda på att mamman ska komma och hämta henne, så hon gråter i två dygn, och är närmast apatisk. Vad är det för en präst inom den svenska kyrkan som lämnar ut ett barn utan lagliga papper. Han hade ingen laglighet att göra detta.

Mamman gjorde en ren kidnappning enligt både spansk och svensk lag och ändå så lämnade prästen ut henne.  Att ta lagen i egna händer som mamman gjorde ses av lagstiftningen som ett mycket allvarligt brott, ändå vägrade åklagaren i Malmö att utreda detta, liksom ytterligare brott mot lagen som mamman gjort och som jag polisanmält henne för; utpressning, olaga hot, förtal etc.

 Sedan den dagen flickan hämtades olagligt av mamman i Spanien, har hon inte fått lov att prata med sin pappa, inte träffa sin pappa. Hon har inte fått lov att träffa någon anhörig på pappans sida, inte sin faster  som har följt hela hennes uppväxt och som är hennes gudmor. Mamman förbjuder all kontakt med socialförvaltningens hjälp . Socialförvaltningen vägar att utreda enligt socialtjänstlagen om anhörigas rätt till umgänge med barn vid skilsmässa. Det har varit ända upp i högsta domstolen och avvisats på grund av rättegångshinder, det är socialförvaltningens skyldighet att utreda denna sak, men dom vägrar. Jennifer vet bara att hennes pappa har blivit fängslad. Jag har en gång lyckats få igenom en Alla Hjärtans Dag present genom ett bud som tog sig in på matsalen på skolan. Flickan blev så lycklig att hon grät när hon hörde att det var hälsningar från pappa. Skolan förbjuder dock all kontakt, jag får inte lov att ringa henne, jag får inte lov att få del av hennes skolgång. Vid samtal med klassföreståndaren var hon väl medveten om att hon bröt mot de mänskliga rättigheterna och hon tyckte att det var oerhört kränkande att jag skulle föra henne till domstol för detta.  Detta är ett brott enligt 8e paragrafen i Europadomstolen om mänskliga rättigheter, som står över svensk domstol.

Jag fick ej heller veta att flickan, när hon togs tillbaka , var i så dåligt skick att hon fick tas in på barnpsykiatriska i Trelleborg när hon kom tillbaka till Sverige. Det är inte frågan om flickans bästa längre, det är bara frågan om mammans rättigheter. Socialförvaltningen blev beordrad av tingsrätten att göra en snabbutredning, den snabbutredningen gjordes inte över huvud taget, utan dom bara skrev att pappan ska över huvud taget inte ha någon som helst kontakt med barnet.

Jag har alltså inte skadat barnet, jag har inte gjort barnet illa över huvud taget. Mördare, dom som är dömda för sexuella övergrepp har full rätt att ha full umgängesrätt med sina barn, att ringa dom, att ha kontakt med dom. Vad har jag gjort? Jag har tagit flickan och åkt iväg med henne, men som det står i lagen så har jag uppgett beaktansvärda skäl. Den som uppger beaktansvärda skäl eller är fullständigt övertygad om att man har dom, kan inte dömas för något brott. Skulle inte jag vara övertygad om att jag har beaktansvärda skäl när jag har både läkare och barnpsykologer bakom mig. Att jag har det framkommer senare vid rättegång i Trelleborgs tingsrätt;

Inblandade jurister menar att domstolen är korrumperad och partisk av följande orsaker;

1. domaren är enligt svensk lag jävig, en domare som har haft en part i ett mål tidigare anses i och för sig inte som jävig , men om målet är av samma art ska han anses som jävig, står det i svensk lagstiftning. Samma domare har suttit och tagit ifrån mig vårdnaden och begränsat umgänget en gång som tillrättavisades av hovrätten.

2. dom vägrar att göra en ny vårdnads-och boendeutredning trots att den är för gammal. Trots att socialförvaltningen erkänner att dom har fejkat utredningen. Bland annat så har det framkommit i utredningen med så kallade dockor att flickan var väldigt arg på föräldrarna, som det står i vårdnadsutredningen . Vid samma lek hos en barnpsykolog konstateras det att hon är väldigt arg på mamman. Det innebär ju att socialförvaltningen har fejkat detta också. Dom har även skrivit i vårdnadsutredningen att jag skulle vara mammans hallick, att jag är sexuellt avvikande. Att jag har berättat att jag har skaffat kunderna till mamman. Det har jag aldrig gjort, jag har aldrig sagt något sådant och jag har ju naturligtvis inte gjort det heller  Det är absurt. Vilket har bevisats i rättegångar senare.

Trots ett JO-beslut på att man inte får lov att skriva saker som inte är sanna, utan man är skyldig att utreda det man skrivit i en vårdnadsutredning, man är också skyldig att ändra i utredningen om det visar sig att man farit med osanning. Socialförvaltningen vägrade detta. Dom har alltså grovt förtalat mig istället för att utreda barnets bästa. Inget över huvud taget om den här lilla flickan som gråter och vill vara hos sin pappa.

Trots stora protester från både barnpsykologer, läkare så togs både vårdnaden och hela umgänget fullständigt ifrån mig i en rättegång, som jag inte själv fick deltaga i, vilket är mycket märkligt och jag ifrågasätter starkt om vad Europarätten om mänskliga rättigheter säger om detta. Jag är efterlyst för grov egenmäktighet med barn. De gjorde en fruktansvärd utredning och en hetsjakt på mig i Sverige, alla som över huvud taget hade hört mitt namn kunde stoppas på gatan och bli förhörda. Det var värre än mordet på Anna Lindh. Hetsjakten som pågick. Det är inte någon advokat som har varit med om dess like. Det har även konstaterats att både högsta domstolen och domstolsverket anser att det finns ingen målsägare i egenmäktighet med barn. Varför sitter då hennes advokat som målsägarbiträde? Dessutom läcker dom förundersökningsuppgifter till hennes advokat.

En pappa i Malmö tog sin son och åkte till USA, han hade delad vårdnad. Där konstaterade samma åklagarämbete, som hade fått mig häktad för grov egenmäktighet med barn, att det var inget brott för att han har delad vårdnad. Det hade jag också. Han hade inte uppgett beaktansvärda skäl, som jag gjorde.

Överåklagaren i Malmö konstaterade att det är inget brott om man har vårdnaden. Varför är jag då fortfarande efterlyst? Jo, det är bara för att dom har gjort upp i förväg – socialförvaltningen, hennes advokat och domstolen. Så länge jag är efterlyst kan inte jag ta kontakt med flickan. Jag har begärt att dom ska sätta ut det till rättegång, men dom vägrar. Jag har begärt att dom ska förhöra mig härnere, dom vägrar. Jag är totalt rättslös i det avseendet.

Vi har ett överklagande från tingsrätten på ett intermistiskt beslut som ligger i hovrätten och på ett annat yttrande svarar mammans advokat och hänvisar till vad hovrättslagman P. Eriksson har att säga i ärendet, jag tittar igenom mina papper, jag hittar inte P. Eriksson, han har inte varit med tidigare. Fyra dagar senare lottas ärendet på P. Eriksson och han uttalar sig precis som hennes advokat har skrivit.

Då kom prästerna i Svedala in, dom gjorde hembesök hos Jennifer för att se hur hon mådde och pratade med mamman. Reaktionen uteblev inte – mammans advokat  ringde och hotade prästerna med att anmäla dom för ofredande om dom inte höll sig ifrån Jennifer. Socialförvaltningen ringde till kyrkoherden i Svedala kommun och beordrade honom att hålla kyrkan utanför. Man försöker sätta munkavle på alla som uttalar sig positivt till pappans fördel. Vad dom sade mer vet jag inte men prästerna blev beordrade att hålla sig ifrån Jennifer.

Är detta värdigt en demokrati?

Helt klart vill man dölja sanningen så mycket som möjligt. Mammans advokat hotar även en läkare som skrev ett intyg med att är det så att han inte bryter tystnadsplikten så ska han anmälas för medhjälp till grov egenmäktighet med barn. Mammans advokat utövar även utpressning gentemot mig, han skrev rakt ut i papperen att jag inte över huvud taget ska få något umgänge förrän att jag har krupit in och tagit mitt straff i Sverige och flyttat hem till Sverige. Det är frågan om utpressning, grovt förtal. Jag polisanmälde detta, polisen tyckte det var så allvarligt att dom tog upp det direkt för utredning. Åklagaren lade ner det – det ingår inte under allmänt åtal – grov utpressning, förtal, olaga hot; det var en mycket märklig nyhet för mina jurister. Jag ringde in till länsstyrelsen och pratade i 40 minuter med dom som granskar kommunerna, han var rent förtvivlad över det han fick höra och sade – ”kom in med en anmälan så ska vi granska det”. Svaret kom 14 dagar senare , nu granskade plötsligt inte länsstyrelsen socialförvaltningen längre............ Juristerna har konstaterat att mamman har någon högt uppsatt som beskyddar henne.

Nu har det gått ett och ett halvt år som jag inte har fått se min flicka, jag har inte fått prata med henne, inte se henne. Jag undrar vad Jennifer tänker som inte får träffa sin pappa mera, pappan som för henne har varit den viktigaste personen under hela hennes uppväxt. Enligt alla rapporter har jag varit både mamma och pappa för henne. Jag gör ett sista desperat försök att få upp det i tingsrätten i Malmö. Dom tar upp det, sätter ut en tid för rättegång. Socialförvaltningen i Svedala ringer in och protesterar kraftigt därför att dom har inget inflytande över domstolen i Malmö, så att dom kan beställa domar, som dom gör i Trelleborgs tingsrätt enligt Bengt-Åke och hans jurister. Någon från högre ort stoppar rättegången, det är klart. Målet blev återförvisat till Trelleborgs tingsrätt. Där domaren började med att avslå rättshjälpen för Bengt-Åke. Hovrätten ändrade inte detta. Efter anmälan till domstolsverket som gick igenom hela ärendet togs ett unikt beslut att ge tillbaka rättshjälpen, vilket är ytterst sällsynt. Domstolsverket var alltså inte nöjda med de domar som fallit.

Frågan är nu vad som skall göras för Jennifer ska få träffa sin pappa. Jag begär inte att hon ska ha sin pappa mer än i den omfattning hon hade innan skilsmässan, vilket alla psykologer och jurister som kan ämnet säger att det ska vara så. Vad händer om denna lilla flicka inte får träffa sin pappa flera år? Om det går som damen sa i tingsrätten till mig – du ska över huvud taget inte fundera på att träffa din dotter de närmsta två åren, sedan kan du väl be mamman om lov att få lov att träffa din dotter. Dom har jagat mig ifrån mitt hemland, jag har offrat hela mitt företag med fyra anställda för Jennifers skull. Hade en enda barnpsykolog eller barnpsykiater sagt till mig att jag har fel, så hade jag ändrat mig för min dotters skull. Jag skulle aldrig kunna göra min dotter illa, hon är det bästa jag har i denna världen.

Bengt-Åke Ek, Jennifers pappa februari 2004

******************************

VAD HAR HÄNT SEDAN MARS 02?

Under sommaren från juni fram till oktober 04 har pappan haft skriftväxling med socialkontoret i Svedala angående deras övervakning av honom i bostaden och hoten mot prästerna och socialkontorets försök att stoppa rättegången i Malmö tingsrätt som skulle ha ägt rum i februari 04. Socialkontoret i Svedala förnekar all kännedom att dom skulle ha gjort något sådant.

När pappan ställde dom inför fakta och kom med bevis om vilka präster som skulle ha vittnat, att socialkontoret i Svedala varit in och lagt munkavle på kyrkan och att det faktiskt fanns antecknat i akten i tingsrätten att socialkontoret i Svedala hade haft samtal med tingsrätten, då ville inte socialkontoret i Svedala längre svara på frågan, utan då sa dom bara att pappan hade agg mot sociala myndigheterna i Svedala.

Dessutom har psykologen som utredde Jennifer i Fuengirola varit i kontakt med socialchefen i Svedala och ställt frågan rent ut varför pappan inte kunde ha vårdnaden om Jennifer. Efter en stunds tänkande så sa hon att pappan inte sätter Jennifer främst. Psykologen svarade då henne direkt att det är en ren lögn, det finns inga papper man kan läsa något sådant i och hon hade inte kommit fram till det resultatet heller.

Då svarade socialchefen att det är dock sociala myndigheternas uppfattning, men hon kunde inte komma med något konkret exempel varför det skulle vara så.

Därefter beskyllde hon Bambis webbmagasin för att lagt ut sexbilder på Internet på mamman, fejkade sexbilder, men hon försvarade sig med att det hade hon förståss inte sett det själv, hon kom bara anklagelsen att det skulle finnas något sådant.

(denna absurda sjuka anklagelse faller på sin egen orimlighet vilket vem som helst som läser webbmagasinet/eller känner Bambi kan konstatera!! Redaktörens anmärkning.)

Så socialkontoret i Svedala gör allt för att rädda sitt eget skinn och dölja vad dom har gjort.

Det har utförts en snabbutredning på sociala myndigheterna i Svedala, som hovrätten har begärt in. Vad den gav har inte pappan fått ta del av, så pappan vet inte alls vad man kom fram till där. Det har varit skriftväxling under hösten in till hovrätten där mammans advokat har fortsatt ljuga och smutskasta pappan. Mamman vägrar allt umgänge, dels för pappan och dels alla andra anhöriga.

Till jul tog pappan kontakt med ambassaden och UD för att få hjälp att få lämna en julklapp till flickan och eventuellt få önska henne god jul och ett gott nytt år. Håkan Hjort på ambassaden gjorde ett stort arbete, han pressade på UD i ärendet. UD ringde både till skolan, till mamman och till socialtjänsten i Svedala, men det slutade med att Håkan Hjort sa att UD uppmanar pappan att JO-anmäla sittande rätt i Trelleborg och sociala myndigheterna i Svedala.

 Håkan Hjort och UD konstaterade att det var ett klart fall mot de mänskliga rättigheterna vad som hade hänt.

Den 15 februari 04skulle det bli rättegång i hovrätten, då skriver mamman in till rätten att hon vill inte att det skall inte hållas rättegång per telefon med pappan, utan han ska inställa sig personligen. Mamman gick inte heller med på att pappan skickar advokat, vilket är ett mycket märkligt beteende. Dom förvägrar advokaten att hålla rättegång bara för att pappan inte har möjlighet att inställa sig personligen.

Så på mammans advokats inrådan bestämmer dom att advokaten vill att dom ska lägga ner rättegången och så beslutar domaren också. Det innebär att dom gör precis vad mamman säger och allt hon yrkar på.

Samtliga yrkanden som pappan har skrivit in om, har avvisats av hovrätten. Bl a när det gäller utredning om korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna, men hovrätten vägrar att utreda detta.

Efter stora påtryckningar från brottsmålsadvokaten så höll polis och åklagare slutförhör med pappan den 9 februari på konsulatet i Fuengirola. Polis och åklagare var inte så intresserade av att pappan hade tagit ner Jennifer hit, det han är häktad för, utan dom skulle istället ställa frågor om förtal som inte går under allmänt åtal, pappan har helt plötsligt förtalat mamman.

Det dom borde vara mer intresserade av var att veta varför pappan tagit ner Jennifer hit och av vilken orsak han tagit ner henne.

Trots att det nu har gått mer än tre månader så har det inte skrivits ut förhörsprotokoll eller några som helst papper, ärendet fortsätter att förhalas. Åklagaren i Malmö har inte svarat på ett enda brev som pappans advokat har skrivit, vilket kommer att JO-anmälas.

Under mars månad 05 har pappan blivit lovad att en advokat ska komma ner till Fuengirola från Sverige och då ska både rätten och sociala myndigheterna, polis och åklagare JO-anmälas. Brottsmålet – pappans  häktning - ska anmälas till Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna, där pappan redan har blivit beviljad prövning i vårdnadsärendet.

Pappan har i dagarna blivit uppringd av Justitiedepartementet i Sverige. De har gått igenom fallet och konstaterar att man kan inte göra något åt korruptionen i tingsrätten i Trelleborg, utan de har uppmanat pappan att åka till Trelleborgs tingsrätt och ta domen och bli dömd till fängelse. Sedan överklaga till hovrätten och få ett skadestånd för den tid han har varit fängslad, eftersom det inte finns någon övervakande myndighet för korrumperade domstolar. Justitiedepartementet samtycker till att pappan ska demonstrera mot korruptionen. Justitiedepartementet utreder pappans biståndsansökan.

Fuengirola 3 maj 2005

***********************

ÖPPET BREV 

 Vi undrar hur en kommun så flagrant kan bryta mot de mänskliga rättigheterna och totalvägra all kontakt med ett barn, när inte pappan har gjort något brottsligt. 

Hur kan en kommun rekommendera att Jennifers mamma ensam ska ha  vårdnaden om henne, när det har konstaterats att mamman inte klarar av sitt eget vardagliga liv på grund av att hon är boarder-liner sjuk. Detta har konstaterats av både barnpsykiatriska kliniken och psykiatriker som har pratat med mamman. Även sociala myndigheter har konstaterat att mamman inte kan ta hand om sitt eget vardagliga liv utan hon måste ha kontaktfamilj. De har konstaterat att hon är i mycket stort behov av vård.

Pappan finner det mycket märkligt att Staffanstorps kommun kan inleda ett samarbete med Svedala kommun som har gjort på detta viset. Framför allt gäller detta Eva Minge´t som var ansvarig för övervakningen av pappan i hans bostad i Sverige och utestängningen från skola och barnomsorg, att pappan inte fick ta del av någonting därifrån angående Jennifer.   

Övervakningen av pappan och hans bostad är ett brott mot paragraf 8 i Europa-kommisionen angående en människas rätt till ett privatliv. Pappan anser med rätta att de har kränkt hans privatliv.

Jennys första år var Bengt-Åke Ek både mamma och pappa på heltid.  Det var han som tog hand om både mor och barn.

 ************************************

September 2007 avser Bengt-Åke att hungerstrejka i Svedala. Nedan det brev han kommer att överlämna till Socialförvaltningen i Svedala.