DUGER VI ?
Nar Jesus föddes skedde det inte i en kungaborg. Inte med pompa och ståt.
Mänskligt sett kunde han inte ens genom sin stamtillhörighet göra anspråk på att bli präst. Vid 30 års ålder gick han in i sin kallelse. Utrustningen från himlen var förutsättningen för hans frälsargärning. När han kallade 1ärjungar sökte han dem inte vid sin tids lärdomsborgar eller hos de teologiska elitfamiljernas söner.
Han gick till enkla olärda män av folket, fiskare och i något fall en föraktad tullare. Inte heller var den etiska och moraliska standarden särskilt hög hos dem som Guds son valde att föra hans budskap vidare.
De var som folk är mest. Självupptagna, egoistiska och måna om att utnyttja sin lärjungaställning för själviska syften. Särskilt Petrus utmärkte sig. När Jesus talade om sin väg till korset, ville han hindra sin mästare att gå vetekornsdöden i möte. Till och med vid påskmåltiden kvällen före Jesu död, var hans närmaste upptagna av att värna
om den egna karriären. Denna oerhörda stund då tusenåriga förebilder för Guds offerlamm blev verklighet i deras mitt, använde lärjungarna till att kiva om vem som var störst. I Getsemane‑kampen somnade de, vid korset flydde de, och den av dem som hade haft den högsta bekännelsen förnekade bekantskapen med honom genom grova eder.
Egon och Sigyns underbara hem foto Bambi juli 2003
Så dog Jesus! Hans förtrogna var vilsna och rädda. Den undervisning de fått del av; om vetekornet som måste myllas i jorden och dö för att det inte skulle bli ett ensamt korn, hade de inte förstått eller glömt.
Så uppstod Jesus! Han träffade de sina. Han undervisade dem, sökte ge dem nytt livsmod och hjälpte dem med vardagens praktiska ring.
När Jesus församlade sitt folk på berget Talade han till dem om allmakten som var given åt honom på jorden och i himmelen. Han lovade vara med dem alla kommande dagar och överlämnade hela sitt kallelseuppdrag åt denna räddhågade hop. Somliga av dem tvivlade trots 40 dagars gemenskap med den uppståndne.
Som Herren i tidernas morgon skapade människan av en handfull lera för att av detta material göra något som skulle bli hans like. Så såg Jesus vid sin avfärd till himlen denna brokiga lärljungaskara som sin kropp på jorden. Som Adam genom Guds Ande blev levande och Gud lik, så lovade Jesus de sina: "Helig Ande skall komma över er. Ni ska få del av Guds kraft och göra mina gärningar. Så har Herren genom tiderna kallat enkelt folk till himmelska uppgifter. Någon gång har kallelsen nått fram till lärda män och kvinnor av förnämlig börd. Men i sådana fall har tjänsten föregåtts av upplevelser liknande dem Saulus gjorde på Damaskus‑vägen. Vetekornet har fallit i jorden, dött och burit frukt. I Guds rike kan ingen broder Duktig berömma sig. Paulus kallade sitt forna karriärtänkande för avskräde.
I Guds församling är elittänkandet hyperfarligt. Det rycker undan förutsättningarna för Guds handlingsplan. Det begränsar församlingens resurser till trånga inomvärldsliga horisonter. Det ödelägger det som är kännetecknet på gudomligt skapelseursprung: mångfalden!
Karriärmänniskan med sin ständiga självbespegling, sitt omättliga behov av beundran och sin fruktan för konkurrens är ett hot mot Guds plan att utrusta, leda och bruka det som är svagt. I en verksamhet byggd på det mänskliga elittänkandet får den kristna församlingen allt svårare att praktisera Nya Testamentets lära om det allmänna prästadömet. Följden blir att man i ökad omfattning köper tjänster i stället för att ställa sin svaghet och sin vilja att tjäna, till Guds förfogande.
När Jesus dog brast förhänget som skilde det heliga från det allra heligaste i det jordiska templet. Översteprästens medlarroll var därmed slutspelad. Offerblodet på Golgata hade öppnat en ny väg ända fram till Guds tron för vanligt folk. Utan eskort av präster och religiösa ceremonimästare erbjöds alla på Jesus troende att med frimodighet gå ända in i det heligas centrum.
Hela den kristna historien är en berättelse om Herrens kallelse och utrustning av det svaga för tjänsten att peka på Guds Lamm, men det är också en ständig upprepning av äregiriga "tempelskräddare" som sökt sy igen revan i det brustna tempeldraperiet.
Redan i den första kristna församlingen i Jerusalem finns det människor som ville återföra det judiska offerväsendet och hindra det fria tillträdet till Gud genom tron på Jesus. Jerusalems‑församlingen hade den Helige Ande som ledare. Han ledde genom ett kollektivt ledarskap. Genom mångfalden och enheten kunde församlingen bevara friheten i Kristus. Paulus skriver om sitt besök (omkring år 50) i Jerusalem hur han samtalade med tre av församlingsledarna, Jakob, Petrus och Johannes. Gal.2:9. I Apg. 15 som skildrar samma händelse, nämns ytterligare två församlingsledare, Judas och Silas. Dessa i övrigt okända äldstebröder var förkunnare med profetisk utrustning. Naturligtvis fanns det fler ledare än dessa fem i denna kristendomens urförsamling.
Vi har mycket att lära av Nya Testamentets församlingar när det gäller del kollektiva ledarskapet. Genom att den Helige Ande kunde bruka och verka igenom alla de olika tjänsterna som fanns i församlingen kunde den hålla rätt kurs även under svåra yttre förhållande.
Men inte bara församlingsledarna hade kontakt med det himmelska högkvarteret. När förföljelse tvingade större delen av församlingen att lämna Jerusalem fortsatte de vanliga medlemmarna att förkunna evangelium varhelst de hamnade. Deras ledare hade inte passiviserat dem med enbart teoretisk undervisning. I stället hade de från begynnelsen strävat att föra dem i kontakt med uppdragsgivarens avsikter och resurser.
Den stora faran i dagens kristna församlingar är passiviteten i de djupa leden. Man hänger upp allt för mycket på pastorn. År efter år låter man sig undervisas utan att någon gång komma in i en personlig andeledd tjänst.
Det ärr ungefär lika orationellt som att hyra en bilskolelärare på livstid i stället för att så snart som möjligt ta körkort.
Församlingen är Kristi kropp. Det är bibeln som säger så. Kroppen har många funktioner. Alla är nödvändiga. De olika tjänsterna, evangelisten, herden, profeten, läraren m.fl. behövs. Men även det allmanna prästadömet ingår i Guds skapelseplan för församlingens funktion.
Det innebär att varje lem får direktorder!
Då blir det inte plats för någon kyrklig hierarki och inte blir det rum för den enskilde lemmens särintresse. Först då kan den kristna församlingen på G u d s s ä t t fullödigt gå in i sin uppgift att vinna världen för Kristus.
Egon Lindelöf
Egon Lindelöf och webbredaktören
juli 2003.
foto; Sigyn Lindelöf