Johan Svedberg, domkyrkokaplan, Luleå domkyrkan

Predikan 2002-11-19

Vid en konsertkväll med Bambi Elinsdotter Oscarsson, som blev en minneskonsert för vännen GIT MAGNUSSON, Stockholm, som avled den 13 november 2002.

Kyrkans Hus, Luleå

Jag tycker om att tänka på livet som ett streck, att vi rör oss på en linje, från början och framåt. Men också på att livet är som en cirkel, att vi rör oss i samma cirkel, runt och runt.

I min cirkel så finns det en punkt där jag alltid tänker på vad har jag egentligen gjort av mitt liv. Och i kyrkan så här års, så mhär i slutet av kyrkoåret, så hamnar jag ofta där, för bibeltexterna handlar om att det jag gör och har gjort en gång ska bedömas.

Jag vill läsa några verser ur Lukas 12:2-3

Det finns ingenting gömt, som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Därför skall också det som ni sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken.

Det låter skrämmande att allt en dag ska avslöjas. Och det står inte när det ska ske. Jag vet inte om det kommer ske i slutet på livslinjen, eller om det är smärtpunkten i min cirkel. Jag låter det vara osagt, men jag är öppen för båda.

Men samtidigt som det är skrämmande så kan det också vara befriande att få blir avklädd och avslöjad. Jag tänker mig att då kommer jag få vara den jag egentligen är, mitt inre jag.

Men samtidigt stör det min människosyn. För jag är ju den jag är pga allt jag har varit med om, både bra och dåliga saker. Mina sämre sidor är också en del av min karaktär.

Och så tror jag att det är för alla människor. En del skulle vi rodna över om det blev utropat från taken. Annat skulle bokstavligen explodera våra liv om det blev allmänt känt. Många bär på tunga hemligheter som både de och omgivningen är rädda för.

Vi bär också på arv, beteenden, mönster som vi inte alltid är stolta över. Både småsaker och storsaker. Jag tänker på könsmönster eller vårt sätt att förnedra och förtrycka de som är annorlunda. Det är inte alltid mitt fel eller en enskilds fel, det är arv vi bär på i samhällen. Och de här mönstren och arven vill jag kalla våra arvsynder. Brister och fel som vi ärver av varandra.

Innerst inne tror jag att vi alla är goda, och jag hoppas att denna godhet ska bli befriad. Men samtidigt är jag, och du och alla, dom vi är. Vi har både bra och dåliga sidor. Och det är som sådana vi är kända, älskade och omtyckta.

När vi säger att alla människor har samma värde, och att alla ska få vara den dom är, så är det för mig ett accepterande av att vi får ha våra bra och dåliga sidor.

Och den dagen, eller det kanske är varje dag, varje nu, som allt blir avslöjat så hoppas jag att det är Gud som lyssnar när allt blir avslöjat. Att det är Gud som tar emot det och ser mig i ögonen, kramar om mig och säger – jag älskar dig och förlåter dig.