|
KÅSERI FÖR NORRSKENSFLAMMAN
910221 ”Alla människor har rätt till
ett värdigt liv!” Varje människa har rätt till ett värdigt liv! Sedan
spelar det ingen roll om du går på
hjul, pinnar eller ben. Varje människa
har rätt att få ha vissa saker för
sig själv. Man ska inte behöva automatiskt rabbla sin sjukhistoria för nyfikna "friska" människor!
Förmågan till kiss och bajs och annat vill vi nog behålla för oss
själva, precis som alla andra människor. Men man måste vara
diplomatisk och lugn när man besvarar nyfikna frågor, annars
blir man betraktad som stingslig
eller som "om-man-tror-att-man-är-något"..... Men det är inte bara att säga
att man inte har någon lust att prata om saken. "Och vad är det för fel
på dig då?" frågade en väldressad svensk mig, när jag inväntade en kompis utanför spansk-nordiska föreningen
här i Fuengirola. Det är inget fel på mig,
svarade jag, det är bara det att jag inte kan röra armar och ben som andra.
Karln gav sig dock inte; "det ser man ju tydligt att det är något fel med dig, du sitter ju i rullstol!!!".
Ja, jag kan inte gå, sa jag, det är
därför jag sitter i rullstol. Han tyckte att jag var
ovanligt oförskämd och näbbig.
Då såg jag chansen! Han hade starka
glasögon, så jag frågade honom hur
han upplevde detta handikapp. Hur det kändes för honom att behöva använda
dessa hjälpmedel(=glasögonen) jämt. Mannen stirrade förvånat på mig och sa
att han hade dålig syn, det var ingenting mer med det och förresten hade han
inte lust att diskutera med en så otrevlig person som mig. Han hade minsann
vänner hemma i Sverige som var mycket mer handikappade än jag, och dom hade
minsann aldrig någonting emot att
diskutera sin sjukdomshistoria. Kan hända att det är så, sa jag, men
jag har då ingen lust att diskutera mitt handikapp med dig, och inte med
någon annan heller för den delen, jag vill leva! Här slutade jag, eftersom mannen ifråga började bli
misstänkt rödvinsfärgad i ansiktet. Häromveckan hamnade jag i en liten
liknande diskussion med en dam från mellansverige, en jättetrevlig liten dam! Tills hon
berättade hur en populär programledare
i ett populärt kvällsprogram hade tagit låtit handikappade vara med
i detta populära program, och det tyckte hon var så
fint..... Det var liksom så rart och rörande att han lät visa upp
"dom" i TV. Och en av dom hade sjungit, och bra dessutom. Här
började det jäsa i knoppen på mig, men jag höll mig lugn och sa, att det var
väl självklart att man kan sjunga fast man sitter i rullstol, man sjunger väl
inte med däcken heller! Självklart är det lite
svårt att bli
"stand-up-comedian" om man sitter i rullstol, men man kan väl bli
en lika bra "sit-down-comedian"!! Vilka inställningar man kan
möta!!! Det är faktiskt inte riktigt klokt!! Härnere skiter spanjorerna i om man sitter i rullstol eller inte, man blir först och främst
behandlad som en individ, att man sedan sitter i rullstol kan ju inte dom göra nåt åt. Karlarna visslar och
skriker lika mycket efter mig som efter benbenta tjejer, och det känns fint det!! Att hjälpa någon som är handikappad på det ena eller det andra
sättet är lika naturligt som livet
självt, utan krystande frågor eller tillgjordhet. Likaså respekten för äldre
och barn! Jag satt en gång på posten,
lite moloken och slokörad efter lite rå behandling av en utsliten posttjänsteman, då en gammal,
svartklädd, krokig tant kom in genom dörren till postkontoret. Hon såg ut som
en liten späd fågel. Hon råkade ut för
samma posttjänsteman som
jag, men hon blev varken moloken eller slokörad!
Den lilla späda svartklädda fräste till så att posttjänstemannen
hoppade till och genast blev en jättetrevlig och tjänstvillig sådan. Efter det att jag plockat upp
min haka som tillfälligtvis ramlade ner i knäet av denna lilla dams mod, for jag därifrån med självförtroendets
sköna känsla inom mig och tänkte; så där ska jag också göra nästa gång någon
behandlar mig oförtjänt illa. Kan den lilla fågeln så kan jag!! Det var första året jag var härnere i Spanien. Nu
är jag så spansk i mitt beteende
ibland så jag nästan skrattar åt mig själv. Denna spanskhet har gett mig en
god portion självförtroende. Självförtroende ger trygghet. Trygghet
ger känsla av lycka och
värdighet. Och det känns bra för mig, för alla människor har rätt till ett
värdigt liv! tycker Eran hjulbenta filosof Bambi i Fuengirola i sydspanien. |
COLUMN FOR ONE OF THE NATIONAL PAPERS “All human beings have right to a life with dignity!” Every human being have right to a life with dignity! It doesn´t matter
if you´re walking on wheels, sticks or legs! Every human being have right to
keep certain things for them self. Noone should be able to make you feel
forced to rattle off your medical story for corious “healthy” persons! The
ability to wee-wee and poo-poo, and other things, we want to keep to our self,
just like everybody else. But you
have to stay diplomatic and calm, when you give an answer to curious
questions, otherwise you become looked upon as touchy or like “you-think-you-are-something”…… But it isn´t as simple as
saying that you don´t want to talk about the matter. “ ..and, what´s wrong
with you?” a well dressed man outside the Spanish-Nordic club in Fuengirola, asked
me, when I was waiting for a friend to show up. “It´s nothing wrong with me” I answered “ I just can´t move my arms
and legs like others. The man didn´t give up though, -“it´s quite visible
that something is wrong with you, for heaven sake, you are in a wheelchair!!!”
– “Yes, I can´t walk,” I replied ,”that´s why I´m in a wheelchair.” He
thought I was extremely impertinent and cheeky. Suddenly I saw my chance! He
wore very strong glasses, so I asked him how he experienced this handicap.
How did he feel since he was forced to wear this aids (the glasses) all the
time. He stared surprised at me and said that he had bad vision, that´s that,
and by the way, he didn´t want to discuss that with such an unpleasant person
as me. He had a lot of friends in Sweden
whose handicap were much bigger than mine, and they never would mind talking
about their medical history. “Might be,” I said, “but I don´t feel for
talking about my handicap with you at all,
and nobody else either, for that matter, I want to live!” Here I stopped,
since the colour of the man´s face slowly was changing to the colour of red
wine… The other week I got into a similar discussion with a lady from the middle part of
Sweden, a wonderful little lady! At least I thought so, until she started to
tell us, how a very popular linkman,
in a very popular tv-program did let handicapped people participate in this
popular program, and she find that so nice…. It was sort of very touching and
delightful that he let “them” show up in television. He even let one “them”
sing!!! It started to boil in my head, but I stayed calm and said, naturally
one can sing although you´re in a wheelchair, you don´t sing with the wheels, do you?!! It could be some difficulties
being a “stand-up-comedian” if you´re in a wheelchair, but you could be a
just as good “sit-down-comedian”!! It´s crazy how much stupid attitudes you can meet!!! It´s actually insane!!
Down here the Spaniards don´t give a dam if you´re in a wheelchair or not,
you´re primary treated like an individual, the fact that you´re in a
wheelchair is nothing they can´t do anything about. The men whistles and shouts just as much to
me as to chicks with legs, and that´s a great feeling!! To help, and have respect for, someone with a handicap, should be as
natural as life itself, without strained questions or affectation. As well as
helping, and respecting elderly and children! I once were sitting in the post office, sort of sad and downhearted
from the treatment of a worn out post clerk, when an old, black dressed, bent woman, came in through the door to the
post office. She looked like a tiny little bird. She went to the same post
clerk as I, but she neither went sad or down hearted!! The little tiny
blackdressed told him off in such a way, that the post clerk jumped up and
became a very nice and service minded post clerk. After picking up my chin, which incidentally fell down in my knee by
this little lady´s courage, I left the place with the great feeling of
confidence inside, and I thought; next time someone treat me undeserved bad,
I´m going to do like her!! If the little bird can do it, I can!! That was my first year in Spain. Now I´m sometimes so Spanish in my
behaviour , that I sometimes laugh at myself . This Spanishness have given me a
good portion of confidence. Confidence gives security. Security gives
a feeling of happiness and dignity. And that´s good, because every human
being have the right to live with dignity. Thinks Your wheel legged philosopher Bambi In Fuengirola in the South of Spain |
*
back to member´s site