målningar, då var jag beredd att börja med min. Jag bodde hos en advokat och hans familj. Advokaten hade en stor villa, och jag tyckte att det var lämpligt att måla på den villan eftersom jag redan bodde där. Efter en vecka skulle det hela avslutas på piazzan med lite prisutdelning och lite fest runt det hela.
Någon dag före avslutningen
var vi och hälsade på en bekant, och där fanns det ett piano, som jag råkade
fingra på lite. Då tyckte Filippo, advokaten, att jag kunde väl spela något på
piazzan på söndag, i största enkelhet. Men det var jag inte alls inte pigg på.
Men han tiggde och till slut sa jag att jag kunde väl spela någonting enkelt.
Söndagen kom och någon gång vid 18-tiden promenerade jag och hela familjen iväg
till piazzan.”
*
THE PIANO PLAYING
Mats just love to play the piano. Mostly it is for friends and
acquaintance in small cosy parties in his home. He do play in other places too.
Mats tells us :”When I painted the first picture with the Norrbottenish mountains in the very south of
Italy, in the Calabrien, the meaning
was that you should finish this painting the first week. But the first week I
just had time to go around in the houses and mix with people in the different
houses, which led to that at the time when the others had finished their
paintings, I was just prepared to start doing mine. I lived with a lawyer and
his family. The lawyer had a big villa, and I found it suitable to paint on
that villa since I already lived in it. After a week everything was going to be
finished of on the square in the village, with some distribution of prizes and
some festivity around it all.
Some day before the finishing off we were visiting an acquaintance, and
there was a piano, that I just happened to fiddle about with a little. The
lawyer Filippo thought I would play something on the square on Sunday, just
something quite informally. I told him I did not want to do that at all. But he
begged me and finally I said that I could play something small. The Sunday came
and around six in the evening me and the whole family walked down to the
square.”
Nedan: Huset i Calabrien med Mats muralmålning.
/ Below: The house in Calabrien with the mural
painting made by Mats*
”När vi närmade oss piazzan så hörde jag någonting i luften;
tonerna av en partita av Bach, fullständigt professionellt spelat. Ju närmare
vi kom piazzan desto tydligare blev de här tonerna och jag kände att jag greps
av onda aningar. När vi kom fram till piazzan så var den fylld till
bristningsgränsen av folk. På piazzan
fanns det ett stort podium. På det podiet en stor vit flygel. På den vita flygeln spelade en
underskön kvinnlig pianist en sonat av Beethoven, hon hade precis avslutat
partitan av Bach. Förutom henne var det en annan underskön tjej vid mikrofonen,
som presenterade allt som hände. Efter det att stycket av Beethoven var
färdigspelat, var det lite prisutdelningar, diplom och annat. Tjejen vid
mikrofonen sa att nu kommer vi att få lyssna på Wanderfantasie av Schubert,
varpå det dök upp ytterligare en underskön pianist som spelade helt
professionellt.”
*
“When we got closer to the square I heard something in the air; the tones of a partita by Bach, absolutely professionally played. The closer we came to the square the clearer the tones became and I was filled with apprehensions. When we approach the square it was filled to the point of bursting with people. On the square was a big podium. On that podium was a big white grand piano. At the piano a gorgeous female pianist played a sonata by Beethoven, she had just finished the partita by Bach. Except for her was another gorgeous woman by the microphone, presenting all that happened. After the piece by Beethoven was finished, it was some distributions of prizes, diplomas and other things. The woman at the microphone said that; “now we are going to listen to Wanderfantasie by Schubert, whereupon another gorgeous pianist came who played absolutely professional.”
Mats vid sitt piano / Mats by his piano*
”Vid det laget var jag i stort sett död av skräck. När Schubert var klart så presenterade tjejen vid mikrofonen nya pristagare. När hon hade gjort det så sa hon att nu ska vi lyssna på först en ballad av Chopin och sedan en mazurka, varpå hon själv satte sig vid flygeln och spelade dessa stycken, fullständigt professionellt. En kille som heter Pino, som hade flyttfirma, stod precis bakom mig. Han fick lov att hålla i mig, för jag lutade i ungefär 45 graders vinkel av nervositet. När Chopin-tolkerskan hade spelat färdigt gick hon tillbaka till mikrofonen och talade om att nu kommer kvällens ’clou’(höjdpunkt), den kände konstnären Mats Risberg från Sverige, och han skall nu presentera lite svensk musik för oss. Pino, flyttfirmeägaren, fick i stort sett lyfta upp mig på podiet, å andra sidan hade han ju flyttfirma så att han var ju van. Den undersköna mikrofontjejen frågade först vad jag tänkte måla eftersom jag ännu inte börjat med min målning. Jag berättade att jag tänkte måla norrbottniska fjäll och renar. Varför har du valt det motivet just här, frågade hon. Jag sa då att det skulle bli som en sval aperitif i den calabreisiska hettan.”