Var fick du dina pärlor ifrån daggkåpeblad?
Jag fick dem bara som på lån ett litet tag.
Jag vet ej vem som har lagt dem där, ty det var natt.
Vet bara i min skål jag bär en dyrbar skatt.
Den ska jag ge till solen, snart, som en present,
ty varje pärlas glitter klart har solen tänt.
Blir du ej ledsen, när din skatt ej mer är kvar?
Nej, lyckligast är den som ger – ej den som tar.
Anders Frostensson
*
Where did you
get your pearls from, leaf of lady’s-mantle?
I got them as a
loan just for a little while.
I do not know
who put them there, because it was night.
Just know that
in my bowl, I carry a precious treasure.
I going to give
it to the sun, soon, as a gift,
‘cause the
glitter of every pearl was lit by the sun.
Do you not get
sad, when your treasure no more is there?
No, happiest is
the one who give – not the one who takes.
Anders
Frostensson
*
Det var en av Barbro-Busans favoritdikter. Barbro gick bort 17 april. Vi får inte mer höra den röst som alltid talade om att vi måste vara rädda om varandra. Vi måste ta vara på varandra.
Men vi som hört Barbro har hennes röst inom oss till minne av en helt enkelt fantastisk tjej. Allvarlig. Omtänksam. Rolig. Busig. Skämtsam. Matglad!
Barbro var min bästa vän sedan 14 år tillbaka. Hon brukade säga att hon hittade mig i radion. Hon var på semester nere på västkusten och skulle vila och ha den skönt. Inte lyssna på radio. Inte läsa tidningar. Inte titta på tv. Bara vara. Den 27 juli 1988 hörde hon en inre röst säga; ’slå på radion’ där hon gick och pysslade på i köket tillsammans med sin dotterdotter Malin. Hon slog på radion och där var jag med mitt Sommarpratarprogram. Barbro blev överförtjust; en till som pratade om exakt samma saker som hon! En till som tyckte likadant om livet, om människor, om naturen som hon.
*
That poem was one of
Barbro-Busans favourites. Barbro left us April the 17th. We are
never again going to hear the voice that always talked about that we must take
care of each other. We must treasure one another.
But for us who have heard her
voice it will stay within us to remember an absolutely fantastic lady. Serious.
Considerate. Funny. Full of joy. Full
of jokes. Loved good food!
Barbro was my best friend
since 14 years back. She use to say that she found me in the radio. She was on
vacation on the wet coast of Sweden to rest and just relax. Not going to listen
to the radio. Not going to read newspapers. Not going to watch television. Just
going to bee. July the 27th 1988 she heard an inner voice saying;
‘turn on the radio’, where she was pottering about in the kitchen together with
her grand daughter Malin. She turned on the radio and there I was with my
Summer talking program. Barbro was delighted; another one who talked about the
same things as her! Another one who thought the same about life, about people,
about nature like her.
*
Hon ringde direkt efter det programmet var slut. Men jag fick så många telefonsamtal och brev att jag orkade inte famna dem alla. Jag skrev dock personliga tackbrev till alla som hörde av sig.
Och Barbro skrev tillbaka, brev på brev och till slut hamnade jag på lunch hos henne i hennes kärleksfyllda hem i Nockeby. Vid min tallrik satt en liten liten vit teddybjörn med ett hjärta i sin famn, på vilket det stod ’I love you’. Den lilla björnen har följt mig överallt efter den dagen. På min tallrik låg en liten mörkrosa pelargoniablomma. Barbro nöp alltid av små pelargoniablommor och lade på sina gästers tallrikar när hon bjöd på en matbit.
Vi började ha konserter tillsammans, över hela Sverige. I kyrkor. I skolor. I andra sammanhang. Vi kamperade ihop på hotellrum. När jag var i huvudstaden bodde jag alltid hos Barbro, eller Busan som jag snabbt döpte om henne till. På morgonen kom hon alltid intassande med ett ljus i anden och sjöng ”Var dag är en sällsam gåva..” och på kvällen satt vi alltid tillsammans vid hennes piano. Hon spelade och vi sjöng tillsammans den vackra psalmen ”Bred dina vida vingar”. Sedan läste vi tillsammans;
Käre Gud fader i himmelens lott. Tack för idag, vi har haft det så gott,
sänd Dina änglar att vakta på, alla de stora, alla de små, sen ska vi sova så tryggt och så gott, käre Gud fader i himmelens lott….
*
She phoned directly after the program was ended. But I
got so many phone calls and so many letters that I could not embrace them all.
I did write personal letter of thanks to everyone that I heard from.
And Barbro wrote back, letter after letter and finally
I ended up at her home, that is filled with love, in Nockeby, outside
Stockholm. At the side of my plate was a tiny white teddy bear with a red heart
in his arms. On the heart was the words; I love you. That little teddy ear has
followed me wherever I went after that day. On the side on my plate was a small
pelargonium flower. Barbro always took small flowers of pelargonium and put on
the side of the plates, when she invited people to a meal.
We started having concerts together, all over Sweden. In
churches. In schools. And in other venues. We camped together in the hotel
rooms. When I was in the capital I always lived with Barbro, or Busan (someone
who always does spontaneous things with a smile on the face…) to what I quite
soon rebaptizted her. In the morning she always came tip-toeing into
my room with a burning candle in her hand and sang; “Each day is a rare gift..”
and in the evening we always sat together at her piano. She played and we sang;
“Spread out Your wide wings, oh Jesus over me…” After that we read together;
Dear God up there in heaven. Thanks for today, we had
a wonderful time. Send Your angels to watch over all the big ones, and all the
small ones, then we will sleep secure and good, dear God up in heaven..”
(a poem written
by a small child, impossible to translate so that into English in such a
way that it’s beauty really get understood…)
*
Gode Gud, ta hand om Busan, sa jag häromdagen, sedan började jag fnissa. Tänkte; Busan tar säkert hand om Gud fader, kommer smygande med små läckra smakbitar, som hon alltid sa. Pannkakor med honung och kanel. Lite räkor, potatissallad och vitt vin på kvällskvisten kanske. En smörgås…med ost och paprika….
Tack för att Du fanns, älskade syster, älskade medmänniska. älskade vän.
Mitt hjärta och min själ skriker av sorg och saknad, gråten kommer, hänsynslöst häftigt var som helst.
Jag ser Ditt ansikte i varje solliknande blomma. Jag hör Din röst i fågelsången.
Jag ler och skrattar åt alla gyllene underbara minnen av oförglömliga stunder, och borstar bort skräpet som ligger i vråna.
Jag är så glad att Du hittade mig i radion. Jag är så glad att Du envetet fortsatte skriva tills vi fick kontakt. Tack för att Du fanns! För mig och alla andra!
Ljusmänniska!
*
Dear God, take care of Busan, I said the other day, and suddenly I started to giggle. Thought; Busan for sure is taking care of God Father, for sure she is coming tip-toeing up to him with nice little pieces of food. Pan cakes with honey and cinnamon. Perhaps some shrimps, potato salad and white wine in the evening… A sandwich… with cheese and paprika….
Thank You for
being here for us, dearest sister, dearest fellow human being, dearest friend.
My heart and my
soul cries out in grief and missing,
the tears comes, ruthlessly suddenly where ever I am.
I see Your face
in every flower that looks like a sun. I hear Your voice in the singing of the
birds.
I smile and
laugh at all the golden wonderful memories of unforgettable moments, and
brushes away the nonsense in the corners.
I amso grateful
that You found me in the radio. I am so grateful that You persistently
continued to write until we really got in touch with each other. Thank You for
being here! For me and for everybody else!
You human being
of light!
*
Bambi Elinsdotter Oscarsson
6 maj 2002
6th
of May 2002
*till aprils webb redaktörssida / to the web editor site of April