FÖRSONINGENS ORD
Ett ord ‑ ett enda ‑ vad betyder väl det i denna människoordens inflationstid, då tidningsdrakarna, radiohögtalarna och millioner av pladdrande människotungor håller på att dränka världen i en ocean av ord.
Och ändå ‑ det har
kommit till denna ordrika med på förblivande verkligheter så fattiga värld ett
evighetsord av oförgängligt värde. Ett ord som kommit, inte ur denna tidsålders
bullrande tillfällighetsprat men ovanifrån som en fullkomlighetens skänk från
himlaljusens oföränderlige Fader. Han som i begynnelsen skapade, som sade, och
det vart. Han har en gång låtit sitt maktord ljuda, och Ordet vart kött och tog
sin boning ibland oss, och mitt ibland syndarnas släkte klingade
”frälsningsbudskapet: "Du skall giva Honom namnet Jesus, ty Han skall
frälsa sitt folk ifrån deras synder." Gud sade: "Jesus". Det
ord, som för millioner av människor har varit och är den öppnade porten in i
det eviga livets gränslösa rike, vägen till sanningen och målet för
jordevandringen.
Redan i begynnelsen var Ordet, och som ett skaparord lämnade det Skaparens mun för att av intet göra himmel och jord, solar och planeter. Ja, ”genom det har allt blivit till, som är till, och utan det har intet blivit till, som är till”. Så skedde i tidens fullbordan det oerhörda och för ett fallet människosläkte så underbara, att Ordet, som var hos Gud och som var Gud, blev kött och tog såsom den enfödde Gudasonen och den fullkomliga människan, sin boning i de döende syndaslavarnas undergångsdömda värld. Och så invigde Jesus genom sitt utgjutna blod en ny och för alla på Ordet troende tillgänglig och framkomlig väg genom del gamla förbundets rämnade förlåt ända fram till Guds helighets tron.
Idag är det därför frälsningens dag. Den välbehagliga tiden då Ordet är tillgängligt och nära varje hjärta. Ingen behöver bläddra tillbaka i kyrkohistoriens urgamla hävder eller spekulera över det väldiga som skall tima i apokalypsens dramatiska slutskede, för att få en skymt av Ordets gudomliga verksamhetskraft. Guds ord vittnar om händelser i det flydda, det profeterar om ting, som ska komma, men i dag är del handlande, frälsande, nyskapande och förvandlande Ordet. Det söker inte omskapa nationer och kollektivgrupper, men det ropar till den enskilda människan: ”I dag om du får höra Guds röst, må du inte förhärda ditt hjärta.”
Är
Ordet nära i tiden, så är det även inom räckhåll i rummet. Vi behöver inte fara
upp i himmelen för att hämta det mer. ”Nej”, säger Paulus, ”Ordet är dig nära i
din mun och i ditt hjärta.” Och den som med sin mun bekänner Jesus vara Herre
och i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt Honom från det döda, han blir
rättfärdig genom sin hjärte-tro och född på nytt genom Guds levande ord.
Guds ord är livgivande och kraftigt, nyskapande och bevarande. Men det är också skarpare än något tveeggat svärd, det tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben och är en omutlig domare över hjärtats djupaste uppsåt och lönnligaste tankar. Ett dömande ord men också ett frälsande. Ett för själslivet dödande men for människoanden pånyttfödande och befriande ord.
I begynnelsen v a r Ordet, idag ä r Ordet och i evigheten skall Ordet f ö r b 1 i v a. När gräset torkar bort och blomstret faller av, när ungdomsfägringen försvinner och kroppshyddan nedbrytes, då jorden brännes upp och himlarna förgås, då står det kvar G u d s o r d ‑ levande och oföränderligt, evigt och förblivande.
Så fick även du en gång se tillvarons frågande varför och varthän i bibelordets ljus. Du kommer ihåg, när du första gången mötte Guds levande ord ‑ lät dig gripas, förvandlas och brukas av detta förunderliga kraftord ‑ hur det gav åt livet och tillvaron evighetsperspektiv och åt din odödlige ande ett hinsides mål. Du bevarar minnen från benådade stunder, då du från frälsningens förklaringshöjder skådade den himmelska synen, och då du i dess bländande strålglans förnam något av högheten och skönheten i din gudomliga kallelse att vara Ordets bärare. Du minns tjänareglädjen och lovsångstonen, som bodde i ditt hjärta. Du minns det med vemod och saknad. I dag är det endast minnen från tider som svunnit.
Din kristendom har blivit dyster och grå, i stället för vingar som bär, Ande som driver, och kärlek som tvingar, har din gudsfruktan blivit en tyngande börda.
Den daggfriska löftesängen, där din nyfödda sjä1 en gång fick mättnad och vila, har med tiden blivit en befäst stad, en religiös stenöken, vars portar bevakas av egenrättfärdighetens knektar. En stad som är ett under av organisationsteknik, en matematisk högborg där allt är uträknat och beräknat.
Och ändå är din själ fylld av otillfredsställd längtan efter något du ägde en gång, men som inte längre är ditt. Du synar din läroskådning och läser din skyhöga trosbekännelse för vem som vill höra på. Du kontrollerar din moraliska ytterfasad så ofta du hinner, och håller den alltid putsad och klanderfri. Men du känner instinktivt, att du förlorat någonting väsentligt och värdefullt, något som en gång fick ditt hjärta att brinna, din tunga att jubla och dina fötter att vandra tjänarens stig.
Vad är det då du förlorat, käre okände vän? Kanske skalden, även om han inte tänkte på dig, har tolkat något av din ställning när han skriver:
"Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp
och gråter så övergivet."
Det är oerhört allvarligt, att en kristen kan slarva bort Livets ord och tro sig kunna ersätta det förlorade med religiösa spekulationer och sirapsfromt prat. Det är allvarligt, att en "pilgrim" under vandringen hemåt kan tappa bort Ordets gudomliga 1öftessedel och färdas genom livet självbedragen och fattig, och vid vandringens slut nödgas se hela sitt livsverk brännas upp, därför att det var uppbyggt av "trä, hö och strå. Ohyggligt mycket allvarligare är detta att leva i världen och med kristen etikett och officiellt vara Kristi representant på jorden och så i verkligheten endast vara en mänsklig parodi på frälsningens gudomliga möjligheter. Många klarsynta, ärliga och
sanningssökande själar har för alltid blivit kristendomens bittra fiender, därför att den kristendorn man mötte var en materialismens tankegjorda teorifrälsning i stället för helavgörelsens, himlakraftens och gudakärlekens hälsning. Man har med vämjelse sett de religiösa mannekängerna demonstrera sin pampiga bekännelsedräkt i de teologiska skyltfönstren. Man har lyssnat till dessa, som skulle vara Kristi saliga glädjebudbärare, men som sparkat av sig "beredvillighetens skor", och som ett slags andliga ”barfotabarn" löper omkring och beklagar sig över livsvägens stingande törnen.
Man
har hamnat i teoriernas kristendom, och den har tappat sitt levande ord, sin
himmelska skönhet och sin jublande dur‑melodi. Den är ett ljus som har
slocknat, ett salt, som har slutat att svida.
Saltet, som mister sin sälta, duger till intet, sa Jesus. Och den kristendom, som tappat sitt ord, sin rörelseförmåga och sin andliga kraft blir inte en maktfaktor i samhället eller en auktoritet för den enskilde genom att klä sig i lysande skrudar och högtidliga miner. För att skaka på otrons grundvalar och besegra ondskans andemakter behövs något mera än det yttre prålet, mer än väckelseteknik och människoaktivitet, propaganda och idédebatter. Så säger Han, vars ögon är som eldslågor, om den religiösa materialismens självförtröstande verksamhet:
”Jag känner dina gärningar; du har namnet om dig att du lever, men du är död... Tänk nu på hur du undfick Ordet och hörde det, och tag vara på det...
"Vad var det för ett ord ‑ var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu ‑ förrn vi fösa dig bort,
du barfotabarn i liver."
Ja, vad var det för ett ord vår himmelske Far betrodde oss med? Sände Han inte ut oss i världen en gång med glädjebudskapet om "frälsning far alla som tror på en korsfäst men uppstånden och levande Jesus? Varför har vi inte bättre lyckats fullfö1ja vår himmelska ambassadörstjänst? Är det inte så för många av oss: i tidens mekaniserade jäkt, mitt i vår febrila verksamhet har vi tappat bort vårt budskap ‑ vårt ord? Orn så är, låt oss då i detta nu leta reda på det förlorade. Vi har redan allt för länge suttit på "handlarens trapp" och tyckt synd om oss själva, och när som helst kan vi i vår ynkedom bli omhändertagna av ”världens uppfostringsanstalter".
Så säger Herren, Han som i Kristus Jesus försonade världen med sig själv. "Jag har betrott er med försoningens ord.”
Och detta är försoningens ord: det blodtvagna hjärtats upplevda och levande vittnesbörd.
”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med egna händer tog på, det förkunnar vi: om L i v e t s o r d talar vi."
Av fraser och prat, av filosofiska idéer och religiösa klichéer har mänskligheten fått nog.
Och än väntar man få höra ljudet av "glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen (Golgata) för att förkunna frälsning". Man väntar efter försoningens ord, och många känner detsamma som Erik Lindorm:
”Jag orkar ej frossa i vad som helst
av färger, klanger och ljud.
Jag vill bara höra hur man blir frälst,
om hur man brottas med Gud.
Jag behöver bara ett par tre ord
men av en så oerhörd klang
att nya himlar och en ny jord
för bländande ögon sprang."
Frälsningens budskap och försoningens ord kan aldrig ‑
som teologiska utanläxor inläras och begripas av hjärna och intellekt. Nej, här
gäller inte kunskap och förmåga, rutin eller vana; här efterlyses blodtvagna
hjärtan, helgade själar och offrade kroppar, ty dessa, och endast dessa, kan
bli 
"Kristusbrev",
där Herren med kärlekens eldskrift kan skriva försoningens ord till en älskad
men hatande värld.
Golgata är räddningen för oss och för världen. Där faller maskerna av och dräkten, som vi trodde så präktig, blir i den Heliges ljus både fläckad och trasig. Där får vi kanske känna med bävan och fruktan: våra läppar är orena och vår gudsfruktans innersta uppsåt är egoism och kortsynt beräkning. Där överröstas de jordiska försoningsteorierna av den himlasända och handlande gudakärlekens mäktiga tordönsstämma:
”Det är fullkomnat.”
Det finns ett blod, som renar från varje vår synd, en glödande kärlek, som åter förenar våra viljor och möjligheter med Guds.
Kylans och hatets värld ropar på hjärtan, som brinner och hänföres av försoningens gudomliga kärleksunder. Än i dag faller elden, när vi som ”emauslärjungar” som förr vandrade genom Skrifterna i sällskap med en uppstånden och levande Jesus.
När blodet har renat och elden har fallit och Anden förenat vår vilja med sin, då hör vi på nytt vår frälsare tala:
”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå för den skull ut och gör alla folk till lärjungar...”
”Å Kristi vägnar är vi
alltså sändebud; Det är Gud som förmanar genom oss:
”Låt försona er med Gud.”
Egon Lindelöf
två andra artiklar av Egon Lindelöf;